Tystnaden efter institutionen

Det första som slog mig efter åren inne var inte friheten. Det var tystnaden. Ingen som räknade in mig, ingen som låste, ingen som bestämde när lampan skulle släckas.

Jag trodde att det skulle kännas som lättnad. Istället blev det en sorts svindel. När strukturen försvinner finns ingenting kvar att slå emot, och då börjar något annat att höras.

Det är det jag försöker skriva fram här. Inte en slutsats. Bara det som finns kvar när rummet blir tyst.